Idag var det 110 år sedan jazzpianisten och storbandsledaren William James ”Count” Basie föddes, 21 augusti 1904. Han spelade och uppträdde tillsammans med bland andra storheter som Duke Ellington, Ella Fitzgerald och Billie Holiday.
Att lyssna på Count Basie spela ”All of me” är som att promenera på New Yorks gator i ett stilla sommarregn, med ett leende på läpparna, och känslan av att vara med i en Woody Allen-film. Innan allt går fel.
Regnet strilar ned utanför. Det är snöoväder utanför… Inte mycket till vårväder. Men det gör ingenting, för på onsdag åker jag till Istanbul!
Jag bestämde mig i januari för att få ett försprång på en eventuell 30-årskris, ett års försprång närmare bestämt. Så, för att fira bort ångesten på min 29-årsdag på det mest extravaganta och dekadenta sätt jag kunde komma på bokade jag en resa. ”What better way to celebrate away the angst than with a birthday trip to a grand old city between two continents, brimming with history and littered with hip happening hotspots?” för att citera mig själv.
De senaste veckorna har jag fullkomligen trålat internet efter resetips, och samlat på mig ett berg av researchmaterial med min absoluta favoritapp Evernote. Sightseeingtipsen hittade jag mest på DNs och SvDs resesidor, hotellrekommendationer kollade jag upp på Tripadvisor, restaurangtips fanns många på Istanbul Eats och för allmän inspiration surfade jag runt på resesiten AFAR. Har även lånat en pappersguide på biblioteket, den bästa resebokserien jag stött på någonsin, Eywitness Guide från Dorling Kindersley. Problemet, som alltid när det kommer till internet och mig, är att sålla. Planering tar 100 år. Antagligen för att varje val betyder att jag måste välja bort något…
En bild säger mer än tusen ord, då måste en film säga mer än tiotusen ord, minst. För det bredare populärkulturella intrycket av Istanbul valde jag en sextiotalssnygg James Bond i From Russia with Love. Den bjuder på fina vyer över staden, Bosporen och en titt ned i Basilikacisternen, men även en tidsenlig halvnaken girlfight. Bonus!
För att balansera ut 007s snobbiga sexism och resereportagens ganska glättiga porträtt tar jag hjälp av Orhan Pamuks stadsskildring/självbiografi Istanbul – Memoires and the City. Och lär mig att det inte bara är okej, utan nästan ett måste, att känna sig melankolisk i denna megametropol balanserades mellan två världsdelar och otaliga världar (hüzün = melankoli):
”On cold winter mornings, when the sun suddenly falls on the Bosphorus and that faint vapor begins to rise from the surface, the hüzun is so dense you can almost touch it, almost see it spread like a film over its people and its landscapes.”
Bara en helg och ett par dagar kvar tills avfärd nu. Har inte kommit så mycket längre i sållningen än. Men alla mina samlade tips har jag sparat i en Google Map i alla fall, det är alltid nåt!
Kan Istanbul leva upp till mina kanske något haussade förväntningar? Jag hoppas det. Jag tror det. Har man varit huvudstad i Romerska, Byzantinska OCH Ottomanska riket har man väl några ess i skjortärmen.
Jag är kär i Daniel Adams-Rays hela nya album Svart, vitt och allt däremellan, men framförallt i Gryningspyromanen. Kärlek vid första ljudvågen. Tack brorsan för tipset. När jag googlade underbarnet (andar halvan av vilande? Snook) upptäckte jag att vi bodde i Nairobi, Kenya samtidigt. De måste ha lämnat nåt år efter att vi kom, men jag har tyvärr inget minne av en ung Daniel. Synd, hade skrutit som fan om att jag kände denna underbara musikbegåvning om så var fallet…
Någon som vill lära sig lite swahili?
Lånat från Please copy me. Gillar texten mycket, läs om du har någon minut över. Håller dock med kommentaren på ursprungsinlägget om att annonsen antagligen inte hade lästs om jag sett den i morgontidningen. Eller kanske ändå. Andra uppseendeväckande annonsen jag ser från Papercut (första var i Filter, något om en Forrest Gump-dvd för 200 000:- tror jag). Aldrig varit där men gillar dem redan. Förutom att gilla Papercut får annonsen mig att häpna över hur mycket denna Magnus Jakobsson verkar ha hunnit med under sitt (långa, korta, lagoma?) liv…
Lesley tipsade mig om VBS.TV: en nyhets-, featurereportage- och populärkulturkanal på nätet med Spike Jonze (Till Vildingarnas land) som creative director. Eller som de själva skriver på hemsidan: ”we prefer to simply think of ourselves as the future of all media”.
Hittade denna fascinerande video, om Heimo och hans familj som bor ute i ingen jävla stans i vildaste Alaska. Alltså faktiskt bor där år ut och år in, inte leker failade äventyrare som Timothy ”Grizzly Man” Treadwell eller Christopher McCandless.
Kunde bara embedda ett youtube-klipp i bloggen, men här kan man spana på hela filmen (52 min).
Vi tittade på ett TED talk med den indiska serietecknaren/målaren/allround-konstnären Raghava KK häromdagen. Hade såklart aldrig hört talas om honom innan dess, så kulturellt och internationellt upplyst är jag inte. Gillade mycket av Raghavas verk, och som oftast när det kommer till TED, så hade han en intressant historia att berätta. Upptäckte två sköna varianterna av kända tavlor, en av originalen (Manets Olympia) är bland mina egna top fem-favoriter.
sthlm love 
