Idag var det 110 år sedan jazzpianisten och storbandsledaren William James ”Count” Basie föddes, 21 augusti 1904. Han spelade och uppträdde tillsammans med bland andra storheter som Duke Ellington, Ella Fitzgerald och Billie Holiday.
Att lyssna på Count Basie spela ”All of me” är som att promenera på New Yorks gator i ett stilla sommarregn, med ett leende på läpparna, och känslan av att vara med i en Woody Allen-film. Innan allt går fel.
Det finns många ”high speed camera”-videor ute på nätet, men den här fick håret på mina armar att stå, och rysningar att fortplanta sig längs ryggraden. Hittade via Brainpickings, där finns ännu fler. En annan favorit var jello i slowmotion.
Jag måste alltid tänka två eller tre gånger kring begreppet höghastighet, att det är med den tekniken som saker visas långsamt på film. Hög hastighet = slowmotion… förvirrande. Men det är fascinerande hur vackra saker och företeelser blir när tiden saktas ned.
Sitter på gaten på Arlanda, boardar flyget till Istanbul vilken minut som helst. Resor är en annan teknik med vilken man kan sakta ned tiden förresten. Jag planerar att dra ut på mina närmaste dagar så mycket som möjligt.
Karnevalen tog slut förförra (!) veckan, och nu kommer äntligen en video från det helt galet fantastiska avslutningsfyrkveriet. Min klasskompis Jonathan var gullig nog att låta mig låna och ladda upp hans lilla filmsnutt på bloggen, så tack Jonathan! Glömde självklart min kamera hemma… Det här är ungefär en hundradel så mäktigt som det kändes att se och höra det live, men bättre än mina crappiga iPhone-bilder i alla fall. Så varsågod, ett riktigt vårtecken från Rivieran.
Har inte blivit så mycket bloggande på sistone, uppenbarligen. Skolan tar upp nästan all plats i huvudet. Men idag hade vi vår redovisning om La Renaissance (på franska, bien sür :), så nu är åtminstone det avklarat!
Den senaste tidens världshändelser, jordbävning i Tokyo och franska stridsflygplan i Libyen, gör också att en liten blogg om ett litet äventyr i Nice inte känns helt relevant…
Vad göra när självförtroendet inte är på topp, Nice-borna visar upp sina suraste sidor och fransk grammatik känns ogenomtränglig? Köp ett nytt läppstift, Chanel Rouge Coco Shine i den passande färgen Monte Carlo och spana in sjönsjungande Vanessa Paradis. Läppstift och Vanessa Paradis, the epitome of French Chic. Tack till The Paris View för inspirationen.
Tyvärr funkar inte videon på min blogg, och jag har inte lyckats hitta nån annan som gör det heller… Men den är värd ett extra klick.
21/3 uppdatering: jag har sedan publiceringen av det här inlägget förstått att jag och Vanessa Paradis inte bara använder samma läppstift, vi delar även filosofi om hur man väljer dem: ”La couleur compte, bien sûr, mais le nom qu’ils portent et l’histoire qu’ils racontent font pour moi toute la différence”.
Ung. ”Färgen spelar roll, så klart, men namnet som de bär och historien som de berättar gör för mig hela skillnaden”. Word girl! Det var av den anledningen jag köpte färgen Monte Carlo (hallå, jag bor i Nice), och därför vill jag så snart som möjligt köpa min nästa, Boy (smeknamnet på Chanels longstanding lover Arthur ‘Boy’ Capel, hur romantiskt är inte det?).
Av en händelse (eller inte) följer jag många bloggar som har en outsider’s view of Paris. Favoriten är Lost in Cheeseland, och där hittade jag den här videon. Timelapse, what’s not to love… Det är drömskt, stilla och fullt av energi på en och samma gång.
Baudelaire har (enligt mina overifierade nätkällor) skrivit om sin flanör att han (så klart en man…) strävar efter ”to see the world, to be at the centre of the world, and yet to remain hidden from the world”. Ensam, men tillsammans, en av mina favoritaspekter av att resa.
Nu ska jag ut och flanera i mitt eget urbana paradis, Nice!
Jag älskar verkligen tv. Egentligen vad som går på tv, specifikt tv-serier. Som jag inte ens ser på tv längre, utan på datorn. I vilket fall som helst, ett tv-freak som jag kan inte bli annat än glad av den snygga reklamfilmen från belgiska kanalen PRIME. Upplockat från thetvaddict.com.
Mina egna tv-favoriter just nu är inga direkta överraskningar, ligger nog alla med på diverse topplistor. Utom den svenska då kanske.
Fantastisk video från EFs kampanj Live the Language. Jag vill, jag vill, jag vill till Paris! Och jag är ändå på min egen språkresa :). Sjukt snygg, inspirerande och gjord för att spridas utan att vare sig sändare eller mottagare känner sig som en smutsig reklamhora (pardon my french…). Själv hittade jag den genom Black*Eiffel.
Vågar inte titta på dem andra filmerna (från Barcelona, London och Beijing) av rädsla för att drabbas av akut resfeber.
Regi: Gustav Johansson | Form: Niklas Johansson | Typografi: Albin Holmqvist (♥ älskar den!)| Musik: Magnus Lidehäll
Nu har jag varit en Nice-bo i två veckor. Känns som en evighet och samtidigt som ingen tid alls. Franskan har väl inte hunnit förbättras nämnvärt än så länge, will keep you posted on that… Planen är att vara här till slutet av maj, så lite tid kvar att öva.
Jag bor i en mysig etta på Avenue des Orangers (‘Apelsinträdsgatan’, fint va?), cirka fem kvarter från Promenade des Anglais och 15-20 min promenad från Vieux Nice, gamla stan. Har balkong, halleluja! Med en flisa havsutsikt långt borta mellan huskropparna.
Spana in min allra första hemmaklippta, ljudsatta videosnutt från lägenheten för att se hur liten flisan är. Och hur jag bor, alldeles ensam, för första gången någonsin i mitt tjugosju-åriga liv. Personligen är jag speciellt fascinerad av varmvattenberedaren som hänger ovanför diskhon, med en gaslåga som tänds och släcks när man skruvar på varmvattenkranen. Kallt eller skållhett om vartannat alltså. Det blir nåt glitch med ljudet när jag exporterar filmen, orkar inte prova igen för tionde gången. Så stå ut med att höra mig mumla något ohörbart framemot balkongscenen.
Teckningen i köket är från min gudson Aleck, och fick precis som valpkudden följa med från Stockholm. Resten av prylarna är ‘Jipys’, konstnärsstudenten som bor här i vanlig fall. Nu när jag rensat bort det värsta av dockhuvuden och andra leksaksmemorabilia gillar jag hans personliga touch.
Har snott La Valse d’Amélie, ledmotivet från Le fabuleux destin d’Amélie Poulin, som the theme song till mitt eget äventyr.
p.s. Glad alla hjärtans dag förresten, eller ‘happy Singles Awareness Day‘, so cleverly called on someone else’s blog… Un hommage à Saint-Valentine: worst.date.ever story
p.s. 2 Jag saknar alla hemma i Stockholm, resten av världen och familjen i Etiopien mer än väntat. Pussar och kramar all around!! Glöm mig inte…
Jag är kär i Daniel Adams-Rays hela nya album Svart, vitt och allt däremellan, men framförallt i Gryningspyromanen. Kärlek vid första ljudvågen. Tack brorsan för tipset. När jag googlade underbarnet (andar halvan av vilande? Snook) upptäckte jag att vi bodde i Nairobi, Kenya samtidigt. De måste ha lämnat nåt år efter att vi kom, men jag har tyvärr inget minne av en ung Daniel. Synd, hade skrutit som fan om att jag kände denna underbara musikbegåvning om så var fallet…
Någon som vill lära sig lite swahili?
Via Black*Eiffel
sthlm love 