Fredag i Bryssel. Landar kl 12 på flygplatsen, och blir hämtad av Axel, Sara, Sture och Gunilla. Vilken lyx!

Slås än en gång av hur grön stan faktiskt är när vi susar fram i Axel och Sandras pastellorangea lilla VW Polo. Enligt Axels brysselska körskollärare gäller det att ligga minst 30 km/h över minimihastigheten (70), at all times. Annars kommer lastbilarna och tar dig.

Dags för lunch! Axel och Sandra bor sen ett halvår i en (alldeles egen) 3:a i kommunen Uccle, fullt av liv och diverse handlare. Kött köper man hos slaktaren, bröd hos bagaren, grönsaker hos grönsakshandlaren etc etc. Sånt finns ju inte riktigt kvar i Stockholm längre, även om man så klart fortfarande kan köpa bröd i ett bageri. Men kvarterskänslan som det skapar i Bryssel är i Stockholm gone and probably lost forever…

Nog med sentimentaliteter. Innan kvällens äventyr drar igång installeras jag och Sara hos Axels faster Karin, på rue Africaine. Karin jobbar i Bryssel, och bor i ett alldeles, alldeles underbart :) ‘maison de maitre’, ett town house. Tyvärr har jag ingen bättre beskrivning på svenska, enlighten me gärna om ni kan. I alla fall, huset/lägenheten är som sagt lovely, Karin (och på helgerna hennes man Gary) bor på tre av husets fyra våningar, högt i tak som bara den och uteterass. Mina inredningstokiga kollegor på Bemz skulle ha en field day! :)

Hela gänget möts senare upp hos Karin för att dra vidare till La Quincaillerie (‘järnhandeln’) och middag. Superhärlig restaurang på tre små intrikata våningar med gamla järn- och trätrappor emellan. Mycket av den gamla inredningen från när stället huserade en järnhandel finns kvar, bland annat mängder av trälådor på väggarna vid entrén. Där det en gång i tiden stod gubbar (och kanske gummor?) och sorterade muttrar och skruvar tronar nu mängder av ostron. Vi smaskade skaldjursplatå (förutom höggravida Sandra) och jag avslutade med en riktigt god crème brulée!

The end på dag ett.