Lärt mig om Paris och parisare 1: de är inte några överdrivet chevalereska själar direkt, sitt belevade språk till trots. Jag var tvungen att trilla pladask och vricka foten innan nån erbjöd bärhjälp med den tunga och otympliga 23tums iMac:en jag hade i famnen.

2: jag är inte längre en mademoiselle, utan har blivit uppgraderad(?) till madame. It kinda hurts… Obviously var det ingen som märkte att jag resan till ära inhandlat ett Chanel Rouge Coco-läppstift i just färgen Mademoiselle (05). Hmph…

3. Det finns en kinesisk-fransk taxichaffis i stan som anser att Sarkozy är en kokainsnortande homosexuell jude (ev. även en saloppe, men det var nog Carla Bruni han menade), och att det är därför Frankrike håller på att gå åt helvete. ”Inte för att jag är rasist” kände han sig ändå tvungen att lägga till.

4. Parisare tycker att mina tappra försök att prata sofföverdrag och Ikea-möbler på franska är roande.

Trots den vrickade foten och degradering till madame, och trots att jag till 95% av tiden var instängd i en stor och högst oparisisk mässhall (Créations et Savoir-Faire, c’était un jobbresa ons-sön), så var det underbart att vara i Paris. Det räckte liksom att bara sitta på bussen och se självaste PARIS glida förbi utanför fönstret, live. Mer bilder och lessons learned följer.