Påskpromenad på Sörknatten – i Ronjas fotspår

Påsken har varit solig, men kall. Kall, men solig. Jag undrar som alla andra i Sverige när vårvärmen kommer. Under tiden lapar jag påsksol i f-ing Åmål.

Ingrid
Jag och brorsan hälsar på extramormor Ingrid i den lilla Dalslandsstaden, odödliggjord av Lukas Moodyson. Orättvist epitet faktiskt, Åmål är en väldigt gullig liten stad. Men det är klart, jag är inte 14 år längre, och har inte behov av att knarka eller gå på rave. Ingrid fyller 90 i år och håller sig mest hemma nu för tiden, men har i sina dar rest mer än de flesta. Hennes historia förtjänar ett alldeles egen blogginlägg.

RonjaRövardotter_Feldth.jpg
Det blev en påskpromenad i naturreservatet Sörknatten istället för knarkar-rave, ca tre mil söder om Åmål. Där de visst spelade in delar av Ronja Rövardotter, bland annat scenerna från Helvetesgapet. Åh vad jag ville hitta Helvetesgapet, där Ronja och Birk utmanar varandra på en hoppdödsmatch! Inget Helvetesgap kom i vår väg dock. Naturreservatet var väldigt vackert ändå, och absolut värt ett besök. Kanske jag har stått på samma sten som Ronja gjorde en gång i tiden?

Foto: Tommy Feldth

 

Lovely London

Nu är det över fem (!) veckor sedan jag kom hem från långhelgen i London. Fyra roliga dagar som flög förbi, och samtidigt kändes som underbart utsträckt tid. Det blev en semester i konstens och krubbets tecken. London levererade, som vanligt :)

Höjdpunkter:

Sara & Sara, namntvillingarna tillsammans igen. Nuff said.

V&A café - the Morris room
V&A, Victoria and Albert – en av mina absoluta favoriter när det kommer till museum. Konst och design, historia och nutid, lokalt och globalt. Utan att betala ett öre kan man få en timmes guidad tur om museets historia och med en introduktion till ett ytte-pytte-litet urval av samlingarna.

Vår guide var en kvinna med periferiseende som spindelmannen skulle avundats och en hundtränares vokala auktoritet, egenskaper hon använde för att se till att alla, alla, museets besökare efterlevde det stränga fotograferingsförbudet…

Ovan bild är från The Morris Room i kaféet, designat av den brittiska formgivarikonen William Morris. Inträde till de allmänna samlingarna är en valfri donation, medan vissa utställningar kostar £10-15. 

Fortsätt läsa Lovely London

Långhelg i London

20130215-211338.jpg

Fredag 15 feb. kl 21.00

Nu bär det av till London, igen. Femte gången på ett halvår, tror jag.

Hade en fyndig titel utklurad, när jag trodde att jag skulle få upp inlägget igår: ”Alla hjärtans dag & alla tiders stad – London”. Så blev det då inte. Men London ÄR alla tiders stad, oavsett alla hjärtans eller inte. Det är kanske att jag har haft så mycket roligt där som gör att jag gillar staden så mycket. Allt är ju inte bra, finns massa dåligt till och med.

Den här gången ska jag försöka hinna med lite fler restaurangbesök och kulturella upplevelser än mina resor under hösten.

Eeek, gotta go, nu taxar vi ut från gaten!

Tisdag 19 feb. kl 23.58

Hemma i sängen i Stockholm, landade kl 22.30 ungefär. Så roligt, som vanligt. Nu trött. Utförlligt resereportage kommer.

 

2013: utmaningar & upplevelser

Min kompis Cissi introducerade konceptet ‘temaår’ för mig, tror att det var förra årsskiftet. Att välja ut ett tema i början av året som man mer eller mindre medvetet försöker tänka på/agera efter medan livet tickar på.

2012 har jag för mig att jag satsade på Förändring. Det gick väl sådär sett i backspegeln, inte några större, beständiga, livsomvälvande ändringar skedde. Fast, några grejer förändrades, jag började springa (våren) och slutade röka (september), och har hållit på/inte hållit på med det sedan dess.

2013 års tema är dubbelt: utmaning och upplevelse.20130212-172105.jpg

Uppleva i betydelsen att vara närvarande och uppleva vad som händer här och nu. Varje gång jag börjar tänka på hur fort tiden går för mig, hur veckor och månader flyger förbi, då får jag hjärtknip och ett hittintills aldrig utagerat behov av att hyperventilera… Tidens hastighet kan jag inte göra något åt, men min upplevelse av den kanske. Bland annat ska jag börja skriva dagbok/föra journal igen, vad man än vill kalla det. För att få livet att kännas lite mer påtagligt.

Och utmaning för att jag behöver utmana mig själv att åstadkomma de där beständiga livsförändringarna som inte riktigt gick vägen förra året. Och för att det är lite kul. Har funderat ut några mindre dramatiska utmaningar, som en 21-dagars sockerdetox t. ex. (start 20 feb!), som förhoppningsvis taggar och inspirerar mig till framtida stordåd.

Det verkar svårt för mig att uppdatera mer än några gånger om året nuförtiden. Men någonting ibland är bättre än ingenting aldrig. Jag hoppas på bättring, kanske en 21-dagars bloggutmaning…

Glad fettisdag!

Långsamhetens skönhet


Det finns många ”high speed camera”-videor ute på nätet, men den här fick håret på mina armar att stå, och rysningar att fortplanta sig längs ryggraden. Hittade via Brainpickings, där finns ännu fler. En annan favorit var jello i slowmotion.

Jag måste alltid tänka två eller tre gånger kring begreppet höghastighet, att det är med den tekniken som saker visas långsamt på film. Hög hastighet = slowmotion… förvirrande. Men det är fascinerande hur vackra saker och företeelser blir när tiden saktas ned.

Sitter på gaten på Arlanda, boardar flyget till Istanbul vilken minut som helst. Resor är en annan teknik med vilken man kan sakta ned tiden förresten. Jag planerar att dra ut på mina närmaste dagar så mycket som möjligt.

Istanbul-inspiration: James Bond & hüzün

Regnet strilar ned utanför. Det är snöoväder utanför… Inte mycket till vårväder. Men det gör ingenting, för på onsdag åker jag till Istanbul!

Jag bestämde mig i januari för att få ett försprång på en eventuell 30-årskris, ett års försprång närmare bestämt. Så, för att fira bort ångesten på min 29-årsdag på det mest extravaganta och dekadenta sätt jag kunde komma på bokade jag en resa. ”What better way to celebrate away the angst than with a birthday trip to a grand old city between two continents, brimming with history and littered with hip happening hotspots?” för att citera mig själv.

De senaste veckorna har jag fullkomligen trålat internet efter resetips, och samlat på mig ett berg av researchmaterial med min absoluta favoritapp Evernote. Sightseeingtipsen hittade jag mest på DNs och SvDs resesidor, hotellrekommendationer kollade jag upp på Tripadvisor, restaurangtips fanns många på Istanbul Eats och för allmän inspiration surfade jag runt på resesiten AFAR. Har även lånat en pappersguide på biblioteket, den bästa resebokserien jag stött på någonsin, Eywitness Guide från Dorling Kindersley. Problemet, som alltid när det kommer till internet och mig, är att sålla. Planering tar 100 år. Antagligen för att varje val betyder att jag måste välja bort något…

En bild säger mer än tusen ord, då måste en film säga mer än tiotusen ord, minst. För det bredare populärkulturella intrycket av Istanbul valde jag en sextiotalssnygg James Bond i From Russia with Love.  Den bjuder på fina vyer över staden, Bosporen och en titt ned i Basilikacisternen, men även en tidsenlig halvnaken girlfight. Bonus!

För att balansera ut 007s snobbiga sexism och resereportagens ganska glättiga porträtt tar jag hjälp av Orhan Pamuks stadsskildring/självbiografi Istanbul – Memoires and the City. Och lär mig att det inte bara är okej, utan nästan ett måste, att känna sig melankolisk  i denna megametropol balanserades mellan två världsdelar och otaliga världar (hüzün = melankoli):

”On cold winter mornings, when the sun suddenly falls on the Bosphorus and that faint vapor begins to rise from the surface, the hüzun is so dense you can almost touch it, almost see it spread like a film over its people and its landscapes.”

Bara en helg och ett par dagar kvar tills avfärd nu. Har inte kommit så mycket längre i sållningen än. Men alla mina samlade tips har jag sparat i en Google Map i alla fall, det är alltid nåt!

Kan Istanbul leva upp till mina kanske något haussade förväntningar? Jag hoppas det. Jag tror det. Har man varit huvudstad i Romerska, Byzantinska OCH Ottomanska riket har man väl några ess i skjortärmen.

Återuppstånden

Så här lagom till påskdagen och Jesus uppståndelse från de döda återuppstår min egen blogg, efter snart ett års vila. Halleluja! Med ny header, och lite nytt utseende. Och nytt namn! Det kan ju inte gå ett år utan att någonting händer. På internet i alla fall… Den enda tillstymmelsen till röd tråd jag har hittat i mina spretiga inlägg är Stockholmsförälskelsen. Så sthlm love it is.

Hemma i min älskade stad sedan snart ett år (maj/juni 2011).

Gamla bloggen:

Vårtecken från Rivieran

Crêpes och rosé i solen. Någonting med den här dagen gjorde att kombinationen pannkaka-vin smakade sommar. Nedanför min balkong har träden i den lilla ”jardinen”* äntligen börjat bli så där skirt gröna som de bara är en millisekund i vårtid, innan allt blir supergrönt. Och på La Prom’ promenerar folk som aldrig förr i eftermiddagssolen och restaurangerna har stakat in sina revir på den steniga stranden.

Vår på Rivieran helt enkelt.

* Jardin = trädgård, fast det är en väl tilltagen komplimang för vad det egentligen är: en rondell/sopstation/telefonkioskställe.

Feu d’artifice – Vårtecken

Karnevalen tog slut förförra (!) veckan, och nu kommer äntligen en video från det helt galet fantastiska avslutningsfyrkveriet. Min klasskompis Jonathan var gullig nog att låta mig låna och ladda upp hans lilla filmsnutt på bloggen, så tack Jonathan! Glömde självklart min kamera hemma… Det här är ungefär en hundradel så mäktigt som det kändes att se och höra det live, men bättre än mina crappiga iPhone-bilder i alla fall. Så varsågod, ett riktigt vårtecken från Rivieran.

Har inte blivit så mycket bloggande på sistone, uppenbarligen. Skolan tar upp nästan all plats i huvudet. Men idag hade vi vår redovisning om La Renaissance (på franska, bien sür :), så nu är åtminstone det avklarat!

Den senaste tidens världshändelser, jordbävning i Tokyo och franska stridsflygplan i  Libyen, gör också att en liten blogg om ett litet äventyr i Nice inte känns helt relevant…