Sista avsnittet av Mad Men säsong 3 sändes i november förra året och nästa säsong drar inte igång förrän i augusti… I väntan på höstens cocktailindränkta, cigarettröksbeslöjade stil- och dysfunktionalitetsinjektion har jag lekt runt lite på AMCs Mad Men-sidor. Bland annat Mad Men:at mig själv, två versioner till och med, en office och en party ;). Oops, man ser visst att jag är en liten Joan Holloway (Harris) copy cat när det kommer till kontors-outfiten. Kanske därför hon ger mig onda ögat…
Det finns mycket där på AMC, 1960-talets cocktails bl a. Jag har alltid velat gilla Old Fashioned, men den smaker liksom lite för mycket bourbon för att det ska vara möjligt.
Förutom den tidsenligt unkna kvinnosynen är ju Mad Men också känt för kläderna, stilen och
modemedvetenheten (dåtidens alltså), ihopsatt av kostymdesignern Janie Bryant. Man blir onekligen imponerad av alla dessa välkoordinerade jumperset, stiliga kostymer, blanka bikupor till frisyrer och perfekt målade naglar. När det kommer till just naglarna är Betty Draper den ultimata förebilden. Suck…
Säsong 3 slutade med buller och brak, nystart för alla, pleasure and business wise. Ser fram emot fortsättningen.
Just det, höll på att glömma, man kan till och med hitta alla på Madison Avenue och husfruarna i förorten på Twitter :).

























Nog med sentimentaliteter. Innan kvällens äventyr drar igång installeras jag och Sara hos Axels faster Karin, på rue Africaine. Karin jobbar i Bryssel, och bor i ett alldeles, alldeles underbart :) ‘maison de maitre’, ett town house. Tyvärr har jag ingen bättre beskrivning på svenska, enlighten me gärna om ni kan. I alla fall, huset/lägenheten är som sagt lovely, Karin (och på helgerna hennes man Gary) bor på tre av husets fyra våningar, högt i tak som bara den och uteterass. Mina inredningstokiga kollegor på Bemz skulle ha en field day! :)




