Jag älskar verkligen tv. Egentligen vad som går på tv, specifikt tv-serier. Som jag inte ens ser på tv längre, utan på datorn. I vilket fall som helst, ett tv-freak som jag kan inte bli annat än glad av den snygga reklamfilmen från belgiska kanalen PRIME. Upplockat från thetvaddict.com.
Mina egna tv-favoriter just nu är inga direkta överraskningar, ligger nog alla med på diverse topplistor. Utom den svenska då kanske.
Efter förra veckans visite till Marché de la Libération, Nice stora frukt- och grönsaksmarknad på Avenue Malausséna lovade jag mig själv att hädanefter undvika supermarchéernas själlösa substitut. Finns det något bättre balsam för själen en riktigt bra grönsaksmarknad?
Från kl 07.00 till 13.00, tisdag till och med söndag kan man sälla sig till skarorna av hemmafruar, gamla gubbar, sura tanter och annat löst folk som gör veckans gröna inköp på marknaden. En tvärgata är vikt åt fisk & skaldjur, och i en liten saluhall på Rue Flaminus Raiberti hittar man du fromage (ost) och des boucheries (slaktare).
Fantastisk video från EFs kampanj Live the Language. Jag vill, jag vill, jag vill till Paris! Och jag är ändå på min egen språkresa :). Sjukt snygg, inspirerande och gjord för att spridas utan att vare sig sändare eller mottagare känner sig som en smutsig reklamhora (pardon my french…). Själv hittade jag den genom Black*Eiffel.
Vågar inte titta på dem andra filmerna (från Barcelona, London och Beijing) av rädsla för att drabbas av akut resfeber.
Regi: Gustav Johansson | Form: Niklas Johansson | Typografi: Albin Holmqvist (♥ älskar den!)| Musik: Magnus Lidehäll
Den svenska exporten till Frankrike: deckare, knäckebröd och skorpor. Glad att vi har expanderat en aning från konceptet ‘blonda vackra flicka’. Fick än en gång höra att ”nej, du kan ju inte komma från Sverige, du är inte blond” igår. Spelar ingen roll om man pratar med amerikaner i Uganda eller fransmän i Frankrike, svensk = blond.
Knäckebröd är för övrigt det enda icke-vita brödet det går att få tag på här. Bara baguetter, fluffiga rostisbröd och croissanter så långt ögat kan se.
And on a completely different note så har jag signat upp på WordPress.coms utmaning Post A Week. Bevisligen är jag inte världsbäst på att hålla ångan uppe på den här bloggen, men det kanske går med lite hjälp.
Nu har jag varit en Nice-bo i två veckor. Känns som en evighet och samtidigt som ingen tid alls. Franskan har väl inte hunnit förbättras nämnvärt än så länge, will keep you posted on that… Planen är att vara här till slutet av maj, så lite tid kvar att öva.
Jag bor i en mysig etta på Avenue des Orangers (‘Apelsinträdsgatan’, fint va?), cirka fem kvarter från Promenade des Anglais och 15-20 min promenad från Vieux Nice, gamla stan. Har balkong, halleluja! Med en flisa havsutsikt långt borta mellan huskropparna.
Spana in min allra första hemmaklippta, ljudsatta videosnutt från lägenheten för att se hur liten flisan är. Och hur jag bor, alldeles ensam, för första gången någonsin i mitt tjugosju-åriga liv. Personligen är jag speciellt fascinerad av varmvattenberedaren som hänger ovanför diskhon, med en gaslåga som tänds och släcks när man skruvar på varmvattenkranen. Kallt eller skållhett om vartannat alltså. Det blir nåt glitch med ljudet när jag exporterar filmen, orkar inte prova igen för tionde gången. Så stå ut med att höra mig mumla något ohörbart framemot balkongscenen.
Teckningen i köket är från min gudson Aleck, och fick precis som valpkudden följa med från Stockholm. Resten av prylarna är ‘Jipys’, konstnärsstudenten som bor här i vanlig fall. Nu när jag rensat bort det värsta av dockhuvuden och andra leksaksmemorabilia gillar jag hans personliga touch.
Har snott La Valse d’Amélie, ledmotivet från Le fabuleux destin d’Amélie Poulin, som the theme song till mitt eget äventyr.
p.s. Glad alla hjärtans dag förresten, eller ‘happy Singles Awareness Day‘, so cleverly called on someone else’s blog… Un hommage à Saint-Valentine: worst.date.ever story
p.s. 2 Jag saknar alla hemma i Stockholm, resten av världen och familjen i Etiopien mer än väntat. Pussar och kramar all around!! Glöm mig inte…
Filmfestivalen, WTF!? William Vincent av Jay Anania är nog den sämsta film jag kan dra mig till minnes att jag någonsin sett. Utfärdar en spoiler alert vid vidare läsning, inte för att jag tror att någon mer riskerar att se denna film i Sverige, tack gode gud. Gårdagens filmfestivalvisning var den sista (av tre utsålda!?) och William Vincent kommer ALDRIG att gå upp på svenska biografer.
”Med självsäker regi och ambitiöst symbolspråk kommer här årets vackraste Manhattanskildring.” skrev festivalen om denna film. James Franco och årets vackraste Manhattanskildring, det kan ju inte bli fel tänkte jag…
Borde ha förstått att ”ambitiöst symbolspråk” är en omskrivning för pretentiöst, långtråkigt dravel. Jag har aldrig velat att en films huvudperson ska dö så mycket som jag ville att William Vincent skulle dö. Just shoot the motherfucker and end my misery. Filmen var så långtråkig, poänglös och fylld av hjärndöd dialog att inte nog med att klockorna stannade, folk lämnade salongen i drivor (ok, en dramaturgisk överdrift, men det var många) och började fippla med deras iPhones. Och det här är filmfestivalenbesökare, som man får anta har ett intresse för film som ligger snäppet över medel, kan hantera ”ett ambitiöst symbolspråk” och som själva valt just denna film ur ett program med hundratals andra filmer.
Efter ca 45 minuter var jag mer än redo att resa mig upp och gå, något jag heller ALDRIG har gjort, eller ens funderat på att göra under en filmvisning. Och då har jag ändå lidit mig igenom Oliver Stones 3-timmarsepos Alexander. Också riktigt dålig, men där händer det i alla fall någonting som distraherar hjärnan. Handlingen i kombination med den kassa dialogen i William Vincent fick mig att längta efter såna trivialiteter som att huvudpersonerna skulle öppna en dörr, allt för att föra in något annorlunda element i de tuggummisega scenerna och bryta upp den döda ljudbilden.
Nu blev det inte så att vi gick ändå. Så har fortfarande aldrig lämnat en filmvisning i förtid, men det var ett ofrivilligt val från min sida kan jag lova. Fotot var väl det enda som inte sög.
Lärt mig om Paris och parisare 1: de är inte några överdrivet chevalereska själar direkt, sitt belevade språk till trots. Jag var tvungen att trilla pladask och vricka foten innan nån erbjöd bärhjälp med den tunga och otympliga 23tums iMac:en jag hade i famnen.
2: jag är inte längre en mademoiselle, utan har blivit uppgraderad(?) till madame. It kinda hurts… Obviously var det ingen som märkte att jag resan till ära inhandlat ett Chanel Rouge Coco-läppstift i just färgen Mademoiselle (05). Hmph…
3. Det finns en kinesisk-fransk taxichaffis i stan som anser att Sarkozy är en kokainsnortande homosexuell jude (ev. även en saloppe, men det var nog Carla Bruni han menade), och att det är därför Frankrike håller på att gå åt helvete. ”Inte för att jag är rasist” kände han sig ändå tvungen att lägga till.
4. Parisare tycker att mina tappra försök att prata sofföverdrag och Ikea-möbler på franska är roande.
Trots den vrickade foten och degradering till madame, och trots att jag till 95% av tiden var instängd i en stor och högst oparisisk mässhall (Créations et Savoir-Faire, c’était un jobbresa ons-sön), så var det underbart att vara i Paris. Det räckte liksom att bara sitta på bussen och se självaste PARIS glida förbi utanför fönstret, live. Mer bilder och lessons learned följer.
Mitt nya halsband landade på dörrmattan förra veckan. Beställt från Simag Jewelry, en av tusentals små moderna hantverskshoppar på näteverket Etsy. Säljaren hade packat det så fint, med ett handskrivet tackkort och allt.
Söndagspromenad i Hagaparken förra helgen… hej då hösten, ses nästa år 
Nej, riktigt så bitter och cynisk är jag inte. Men långt ifrån lika förtjust som nästan 2% av Sveriges befolkning (208’187 pers) verkar vara i denna veckoliga familje-/sambohögstund.
Facebookgruppen ”Vi som älskar fredagsmys” har onekligen vuxit till ett fenomen. Den nämns bland annat i en liten Wikipedianotis om begreppet fredagsmys, något som fick chipsföretaget OLWs reklambyrå Åkestam Holst att deklamera sin kärlek till den fria encyclopedin…
Åkestam Holst måste vara överlyckliga över att ha skapat en så framgångsrik reklamkampanj, som har blivit praktiskt taget självgående. ”Vi som älskar…” är enligt svar från grundaren inte på något sätt knuten till OLWs chipskampanj.
Jag hatar inte fredagsmys, bara tröttnat ganska rejält på orden fredags och mys i samma mening. Och irriterar mig på att en reklambyrå och chipsföretag har lagt beslag på ett ord som faktiskt (hör ni indignationen?) funnits sedan minst 2004.
This is my kind of fredagsmys, lånat av På slak lina:
sthlm love 